onsdag, juli 29, 2009

Super-virknålar



Idag kom mina nya virknålar från Stäkets Hantverk. Jag har alltid gillat att virka, men mina kassa händer omöjliggör numera virkning i någon större skala. Men jag kan fortfarande virka korta stunder så jag har bestämt mig för att virka en tjusig halskant runt min omtalade bommull/lin tröja (för nu är den nästan klar). För att underlätta virkningen beställde jag den omtalade supervirknålen Clover Soft Touch. Jag hoppas att den skall vara så fantastisk som det sägs, och att den därmed skall underlätta virkningen så mycket att även mina ynkliga händer klarar en skaplig stunds virkning.

Jag beställde storlek 2.5 och 3.5 mm, tanken var att detta skall vara lagom ”mitt-i-mellan” storlekar som passar de flesta av mina virkövningar som oftast utförs i stickgarn då virkningen är ett komplement i mina stickprojekt.


Min dotter är också väldigt sugen på att lära sig virka, men hittills har min undervisning inte varit särskilt lyckosam, vi har inte kommit längre än till halvdana luftmaskor. Hon är vänsterhänt och själv är jag högerhänt så det blir lite bakvänt när jag skall visa hur man gör. Men vi får väl sätta oss ner med de nya virknålarna och boken ”Stickning och virkning för vänsterhänta” och se om det går bättre. Fungerar inte det får jag överlämna undervisningen till slöjdfröken och nöja mig med att bidra med uppmuntran och glada tillrop.

tisdag, juli 21, 2009

Moster Ellens pannlappar



Världens bästa pannlappar tillverkades av moster Ellen. Hon var min mammas moster och dog för ett par år sedan nästan hundra år gammal. När hon var i 70 års åldern började hon sticka pannlappar. Denna pannlapps period varade i kanske 10 år, så ni förstår att det blev en hel del pannlappar. Dessa pannlappar delades ut till släkt och vänner. När jag numera besöker släkten på mamman sida ser jag allt som oftast ett par av dessa karaktäristiska pannlappar i köket, dom har rent av blivit ett ”släktdrag”. På sätt och vis var bakgrunden kanske lite sorglig, en gammal tant som sitter hemma i sin ensamhet och stickar pannlappar som hon skickar till syskonbarn, syskonbarnbarn, syskonbarnbarnsbarn och annan släkt, många som hon knappt kände. Vad bakgrunden till detta ensidiga stickande än var, så kan man så här i efterhand konstatera att hon med sina små enkla gåvor gjort "avtryck" i släkten och att hennes pannlappar används långt efter hennes död.

För dessa pannlappar är fantastiskt bra, det är dom absolut bästa pannlappar som finns, man bränner sig aldrig. När man tar ute en het plåt från ugnen, kan men rent av stå en stund och fundera på vart plåten skall ställas, innan det blir varmt om fingrarna.


Jag har ett dussin av dessa pannlappar och dessa kommer att räcka hela min livstid. Dom är väldigt hållbara, (det är den virkade kanten som ger med sig efter ca 10 år). Jag räknar till och med att mina barn kan få med sig varsitt par den dag när flyttar till ett eget kök.

En exakt beskrivning på hur dom är gjorda har jag inte och jag har ännu inte försökt rekonstruera dem. Jag har som sagt pannlappar så jag klarar mig, men eftersom detta nu är världens bästa pannlapp, så vore det synd att kunskapen om hur dessa tillverkas försvann med moster Ellen. Sålunda jag har studerat dom noga och detta har jag kommit fram till; dom är rätstickade i ett tre-trådigt bommullsgarn, (möjligen ett virkgarn av typen 12/3, men jag är inte säker). Hon har använt 4 trådar och stickorna var nog ganska tunna för dom är väldigt fast stickade. Som avslutning är en kant virkad runt om (virkad i två trådar).

Det hela verkar inte så svårt och kanske skall jag göra ett försök att sticka ett par för att se om jag lyckas, svårigheten tror jag är att få dom tillräckligt fasta och täta. Om någon av er har lust att prova så meddela mig gärna om resultate blir lyckat.