måndag, augusti 31, 2009

Extravaganser


Nu har jag gjort det, jag har köpt en sockgömma från Lilla stickfrossa. Det är kanske lite onödigt, jag har ju ingen sockstickning att gömma, och inte får jag in stickmaskinen i den. Men strunt i sådana "förnuftigheter". Jag älskar små korgar, påsar, lådor, burkar och dyligt, och när jag i fredags ramlade in på hemsidan med nyutlagda grejer så kände att jag måste ha en…

Förresten har jag ju en plan att börja sticka sockor på maskin, och då måste man ha någonstans att gömma halvfärdiga sockor!
Håll med om att den är fin! Plommon och rosa, i ett prickigt litet paket. En perfekt början på veckan.


Om jag inte är försiktig, kan jag få ett oemotståndligt behov av en stickväska någon annan fredag.

lördag, augusti 29, 2009

Ständiga förändringar

Försöker hitta en ny blogglayout som jag trivs med. Det är svårt och kan ta ett tag, jag hoppas ni har överseende med detta.

fredag, augusti 28, 2009

Höstförberedelser


Dags för lite höstfärger på bloggen. Jag gillar höst, i och för sig gillar jag vinter också, och våren och sommaren. Men alla vurmar ju för våren och sommaren så dom årstiderna lämnar jag därhän och slår idag ett slag för HÖSTEN. En vacker solig dag med hög klar frisk luft, det är härligt tycker jag. Livet återgår till ”normala” rutiner och man kan börja sticka gosiga ylletröjor igen.

Nu är det ju inte höst här på västkusten ännu, det är 20 grader varm och den meterologiska sommaren kan visst räcka ända in i oktober. Men jag är ju norrbottning i själ och hjärta och där börjar hösten i augusti/september. Så i väntan på att hösten skall komma även här jobbar jag nu på två projekt, för det första sonens ylletröja och det andra är min sjalkofta. Ibland skall man ju tänka på sig själv, och därför började jag på min kofta först. Jag har ett italienskt öglegarn i 70% cashmere 30% silke. Jag stickade en provlapp som jag tvättade i maskin och till min förvåning krympte den inte ett dugg. Den känns inte heller riktigt som jag hade väntat mig, visserligen är den mjuk och skön, men det ger ingen ”ullkänsla”. Nu har jag ju inte någon erfarenhet av cashmere, så egentligen vet jag inte hur det skall kännas. För att stilla min misstänksamhet eldade jag lite på en garnstump. Den brann bra, det fräste som en stubintråd och luktade bränt hår, så garnet är säkert precis det de utger sig för att vara. Och den färdiga koftan kommer jag att hålla långt borta från elden, så bra som det brann.


Modellen kommer från februarinummret av MKM. En stor rektangel stickad på tvären, med ärmhål. Och ärmarna är ”isydda” och formade med ärmkulle. Tuckstickning behövs naturligtvis för att den skall bli tillräckligt bred (90 cm). Detta verkar ju enkelt och jag hoppas att det blir bra, för detta garn är besvärligt att repa upp. Om man skall tro på provlappen så kommer det att bli jättebra. Öglegarnet ger en lite frotteliknande karaktär, och tuckstickningen ger mönstring. På barnens inrådan kommer jag välja det svarta garnet, jag kunde helt enkelt inte bestämma mig om jag skulle ta det vita eller svarta garnet så jag lät dom bestämma.

onsdag, augusti 19, 2009

Mitt UFO



Igår tog jag itu med mitt UFO, ett lagom jobb framför TV och friidrotten. Jag borde kanske anmält mig till VM-stickningen, men jag tror inte det fanns någon kategori för detta. Jag repade nämligen upp mitt UFO. Detta var en fin tröja i silkegarn, som var helt färdigstickad och nästan helt ihopsydd. Problemet var att modellen var förfärligt missklädsam och det fanns inte en chans att jag någonsin skulle komma att använda den. Så för att inte låta det fantastiska silkegarnet förfaras så fanns inget annat att göra än att repa upp det hela och förhoppningsvis sticka något mer lyckat någon gång. Det var tur att det var både förmiddags och kvällspass på friidrotten för det tog mig nästan hela dagen att repa upp detta UFO. Jag hade varit så förfärligt noggrann när jag sydde ihop det och fäste alla trådar, så det var ett rent helsike att hitta alla trådändar och ”sprätta” sömmarna. Det har man för att man för en gång skull varit noggrann, då får man bara dubbelt jobb när det hela skall göras ”ogjort” igen.


Jag funderar på att sticka en tenniströja (långärmad med krage och sprund) av detta garn, jag har en beskrivning i en stickbok (Creative Machine Knitting av Sally-Anne Elliott (amerikansk tror jag)), men skall jag vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt beskrivningen. Det står så här ”The shirt has a yoke effect produced by wale deflection on either side of the placket.” Jag trodde min engelska var ganska bra, men det är uppenbarligen fel för jag fattar ingenting. Jag har i varjefall förstått att man skall flytta maskor för att få någon speciell effekt på oket. Men jag har inte riktigt fattat hur och vad man vinner på detta eller om man kan skippa det och bara sticka rakt upp och ner. Men det är ett senare problem för detta är ett projekt för framtiden. Nu skall jag ta itu med sonens ylletröja.


Jag är mycket nöjd att jag tagit itu med mitt UFO. I tre år har den givit mig dåligt samvete och sett förebrående på mig från stickkorgen. Men puh, det hade den ingenting för, nu ligger den här som tre tjusiga garnnystan.

söndag, augusti 16, 2009

Min lilla svarta


Då jag startade min maskinstickningskarriär, var jag otroligt ambitiös med att dokumentera provlappar. Jag klistrade upp dom på papper där jag noga skrev upp maskspänning och andra uppgifter och samlade dessa i en pärm, för så hade jag läst att man skulle göra. Men en sådan hög ambitionsnivå kunde jag naturligtvis inte hålla särskilt länge. Efter ett tag började provlappar ha en tendens att hamna i en hög i stickkorgen istället, och efter en vecka hade jag ingen aning om vilken maskspänning jag använt. (De var innan jag lärt mig om det listiga sättet att ange maskspänning med hål).

Istället började jag skriva upp allt i en anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar (min lilla svarta) och lät provlapparna ligga kvar i korgen. Där skrev jag upp vilka maskspänningar jag testat, vad som var optimal för respektive garn, samt hur mycket provlapparna krympte i tvätten.

Eftersom jag har mycket kort minne började jag även skriva upp fakta kring mina stickprojekt. Just då var det sjaltillverkning i stor skala och det var mycket praktiskt att skriva upp hur många maskor och varv den ena och den andra sjalen hade, så man slapp ”uppfinna hjulet varje gång”.

Efter det har jag börjat skriva upp mer och mer kring varje stickprojekt, det är mycket praktiskt att kunna gå tillbaka och titta hur jag stickade den ena eller andra tröjan. Vilket garn, maskspänning och inställningar jag använde, olika mått på modellen m.m. Numera skriver jag också upp kortfattade beskrivningar, antal maskor och varv, minskningar/ökningar m.m. Trots att jag använder stickledare, är det bra att kunna kolla att t.ex ärmarna i slutändan har ungefär lika många varv eller att avmaskningar i halskanter görs likadant på båda sidorna, för jag har lyckats komma i otakt några gånger. Det senaste tillskottet är att jag börjat väga det färdiga plagget för att se hur mycket garn det gått åt. Ofta skriver jag också upp de slutliga måtten på plagget (efter tvätt), speciellt de gånger då plagget krympt mer eller mindre än de ursprungliga beräkningarna.

Så numera för jag alltså en noggrann dokumentation över mina alster, det märkliga är att jag faktiskt (hittills) lyckas upprätthålla denna (i mitt tycke) mycket höja dokumentationsnivå. Troligen beror det på att jag har allt lätt åtkomligt i en liten bok, samt att jag skriver upp det jag av erfarenhet kommit fram till att jag behöver veta framöver. Kanske viktigast är att denna dokumentation inte behöver vara snygg och välskriven, nej det är mycket kludd och ingen mer än jag lär kunna begripa vad som menas.

Hur gör ni med dokumentation, håller ni allt i minnet? Även om min metod fungerar bra är jag väldigt intresserad av bra tips hur man kan underlätta stickprojekten. För att göra provlappar tycker jag också är trist, mest beroende på att jag är så ivrig att komma i gång med själva stickningen.

tisdag, augusti 11, 2009

Bohus Stickning och stjärnorna



Idag var jag och barnen på utflykt till Uddevalla. Målet var Bohusläns museum och deras utställning ”Bohus Stickning och stjärnorna”. Barnen var helt med på noterna, jag behövde inte ens muta dom med ett besök på McDonalds eller liknande. Men visst, det var inte det mest spännande museibesök dom varit på, Universeum (Gbg) och Teknikens hus (Luleå) är mer i deras smak. Men dom tyckte tröjorna var fina och sonen ville ha en, men å andra sidan vill han ha det mesta han ser. Framför allt tyckte dom att det var en rolig utflykt därför att dom visste att jag ville gå dit eftersom jag gillar stickning. Tänk vad dom börjar bli stora! (Ivarjefall ibland).


Vad tyckte då jag? Jag har redan tidigare läst om historien bakom Bohusstickning, därför gav inte utställningen någon ny information. Men tröjorna är underbara. En fick man klämma och känna på, underbart mjuk och skön. Utställningen var inte särskilt stor, ungefär 10-15 montrar med olika plagg, de flesta kan ses på Solsilkes hemsida. Till detta kunde man se filmen Stickspåret.

Jag tog några bilder även om jag inte hade klart för mig om fotografering var tillåten, men ingen slängde ut mig så jag antar att det gick bra.


Ja, det går inte att komma ifrån att tröjorna är underbara, men som jag skrivit i ett tidigare inlägg har jag varit tvungen att inse att dom inte går att återskapa på en stickmaskin (i varjefall inte av mig). Men i mitt nästa liv, då skall jag förutom att vara frisk, stark, snygg, intelligent, och charmig, ha svartbälte i karate och ju-jutsu, OCH så skall jag sticka en "äkta" Bohuströja (det sista bestämde jag idag). Vilken vet jag inte ännu, men det finns ju gott om tid att tänka på detta eftersom jag planerar att harva på i detta liv ett bra tag till.

lördag, augusti 08, 2009

Sol och bad....

...och stickningen känns för ögonblicket lite avlägsen. Men om någon behöver söka skydd från solen kan man spana in följande mönsterbank. Inte till någon nytta för maskinstickare, men kul att bläddra i ändå om man är handarbets och pyssel intresserad. Kanske skall jag försöka virka en amigurumi, virkningen kan man ju ta med sig ut i solen.

tisdag, augusti 04, 2009

En sensommartröja


Så var det då klar den här bomull/lin tröjan som jag gnällde över innan semestern. Den skulle bli min nya vår tröja, därefter siktade jag på midsommar, men det blev inget med det heller. Men det ”bidde” en sensommartröja.

I ett tidigare inlägg berättade jag hur jag löste problemet med att få tröjan tillräckligt bred nertill. Jag använde 220 maskor, 200 på huvudbädden och 20 på resårbädden. Det knepiga var att jag hade problem med att alla nålar (på huvudbädden) inte ville sticka ordentligt, trots att jag använde en ”fine knitting bar” och mycket tyngder. Så tröjan innehåller en del små stickfel, (några nålar stickade ibland bara vartannat varv) men det får betraktas som lite extra intressant mönstring, Ja, jag vet att jag borde bytt nålar men detta problem hade jag bara så länge jag använde resårbädden. När jag bytte till ”huvudbäddsavstrykaren” stickade alla nålar felfritt. Detta har jag stött på tidigare, när jag försökt göra specialgrejjer med resårbädden. Avstrykaren till resårbädden verkar inte vara lika robust som den till huvudbädden.

Till halskanten hade jag tänkt sticka något tjusigt band men för ögonblicket är stickmaskinen inte åtkomlig. En nermonterad växasäng, har fått tillfällig förvaringsplats framför maskinen. Så fram tills att denna säng hittat en ny ägare eller ny ”viloplats” får jag ägna mig åt annat än stickning. Jag bestämde mig därför att virka något tjusigt runt kanten istället. Det blev något ganska enkelt med grupper av dubbelstolpar, men ganska snyggt. Ärmsluten fick också en virkad kant, mest för att stadga upp kanten. Uppläggningen på ärmen var en enkel ”e-rap” och det visade sig vara för sladdrigt för min smak.

Nu skall tröjan bara tvättas för att se om den krymper som beräknat. Mest spännande blir att se hur den virkade kanten krymper. Jag skall även slänga i lite blekmedel, för denna naturfärg är lite för gulaktig för att vara snygg på mig.


Någon kanske undrar hur supervirknålen fungerar, jo den är väldigt bekväm att hålla i och jag blir inte alls särskilt trött av att hålla i virknålen. Däremot blir jag väldigt trött i den vänstra handen, alltså ”hjälphanden” som inte håller i virknålen. Sålunda är inte virknålen lösningen på mina bekymmer hur fantastisk den än är. Men slutsatsen är ändå att jag med det varmaste rekommenderar ”supervirknålen” till alla som skall virka.


Slutligen måste jag säga en sak, en Linker är fantastisk!

Har jag sagt det förut? Ja, det har jag visst…..

Men det slår mig varenda gång jag sitter och monterar ihop plaggen, vad snabbt det går!

Om jag bara kunde komma ihåg att sätta ut markeringar i kanterna på alla delar så skulle ihop passandet vid monterandet vara ännu enklare. Denna gång hade jag satt ut markeringar på bakstycket men inte på framstycket, och då är dom inte till mycken hjälp.