torsdag, september 10, 2009

Not my cup of tea

Nu vet jag, ullberedning är ingenting för mig. Historien var så här, jag bad att få lite ull av min bror, som skaffat två får och har därigenom fått ull som han inte vet vad han skall göra med. Jag tänkte att det vore väl bra att ha ullen som stoppning i en filtad sittdyna. Jag hade bara förbisett det faktum att ull som kommer direkt från fåren är smutsig, tovig och full av hö, halm och annat. Så här i efterhand tycker jag att det är lite pinsamt, jag är bondbarn och jag vet mycket väl att ull kommer från skitiga får, men jag såg bara fluffiga kardflor framför mig.

Med hjälp av goda råd från Sticklistan på västkusten och av Textil Hantverk har jag idag tvättat ullen. Och det gick ganska bra, för det var ju inte så mycket ull. Men nu återstår att riva isär ullen och låta den torka. Då skall resten av höet och skräpet trilla av. Men detta var inget jobb för en skruttig Surtant med klena händer. Jag har bara klarat av en fjärdedel av ullen för det visade sig vara jättejobbligt, eller så har jag tovat ihop ullen för mycket…..

Nej jag får nog satsa på att stoppa kudden men överblivna provlappar och garnrester istället, eller köpa färdigberedd ull. Man måste inse sina begränsningar.

2 kommentarer:

Prizillas pastiller sa...

...har du testat med ull från Alpackan?

Surtanten sa...

Alpackaull har jag bara testat som garn. Och jag ska nog hålla mig till garn i fortsättningen. Jag tycket helt enkelt inte att det var roligt att jobba med ullen. Det berodde inte på smusten eller lukten eller jobbet, nej det triggade helt enkelt inga lyckohormoner att hantera ull. (Har tidigare testat att tova och karda, och det tyckte jag inte heller var roligt). Det är helt annat när jag stickar på en gosig ylletröja, de ger lycka och tillfredställelse.
Jag trodde att ulltvättandet skulle trigga bondmora-generna från mina förmödrar, men vem vet dom kanske inte heller gillade att tvätta, karda och spinna (det gjorde iallafall inte min mamma).