tisdag, juli 26, 2011

Spinnrockssemester




När jag var "hemma" i norra Sverige under semestern testade jag mina gamla spinnrockar. Jag har aldrig spunnit på en gammal spinnrock och visste inte ens hur jag skulle trä drivbandet. Men med hjälp av spinndamerna på Ravelry gick det bra.

Den blå spinnrockern har varit min mormors. Enligt min moster är den tillverkad i Kiruna under kriget, dvs i början på 40-talet. Min moromor var alltså en bit äver 50-år innan hon fick en egen spinnrock, innan dess fick hon låna grannens. Jag misstänker att det var så att morfar inte kunde tillverka en själv och det fanns inte kontanter att köpa en tidigare. Denna spinnrock har jag lekt mycket med när jag var liten. Till min stora besvikelse får jag inte den att gå riktigt bra, den brummar och väsnas förfärligt. Den låter som en lastbil säger dottern.

För min mamma var denna spinnrock speciell, och hon var ledsen över att hon aldrig fick lära sig spinna. Jag är säker på att hon ler i sin himmel när jag (och dottern) spinner på den.

Den bruna tillhörde makens farmor, jag misstänker att den kan varit ny då hon gifte sig ca 1915. Den fungerar bra (och låter som em cykel enligt dottern). Drivband och ledare på spolarna fanns kvar, det var bara att sätta igång att spinna (när jag klurat ut hur drivbandet skulle träs). Båda rockarna är dubbeldrivna, med drivning både på spinnvingen och spolen. Men dom drar in lite ojämt, men det är kanske en justeringsfråga, och bara ett bevis på att jag inte kan något om spinnrockar.

Jag har lämnat kvar dom i vårat sommarhus, jag har helt enkelt inte plats för en stor spinnrock, om jag skall köpa en får det allt bli en liten behändig och modern sak, även om dom inte är lika vackra som dom gamla. Och inte har något affektionsvärde, heller.....

1 kommentar:

Prizillas pastiller sa...

Mmmmm, det är ju helt underbart att få känna historiens vingslag i så vackra pjäser. Jag kan inte spinna själv och har aldrig haft längtan efter det heller, har väl med tålamodet att göra, men är stor beundrare av konstarten. För det är det ju, stor konst. Och en gång en förutsättning för att få till dom vackra plagg som stickades. Jajaa, man blir liksom lätt rörd...
(kul att se dig i cyberspace igen)